Att alltfler svenskar blir allt äldre är förstås i grund och botten goda nyheter. Men kanske inte för börsen?

Jobba tills man blir 75? Förra veckans utspel från statsminister Fredrik Reinfeldt skapade mycket debatt. Budskapet var att vi måste ställa in oss på att vara i yrkeslivet bra mycket lägre framöver om inte pensionerna ska minska. Och visst handlar det om en rejäl förändring för många människor, om Reinfeldt får som han vill. I nuläget sker det faktiska utträdet från arbetsmarknaden vid 63 års ålder i snitt och den siffran har visat tendenser till att falla.

Reaktionerna på utspelet, som kom inför en konferens om en åldrande befolkning anordnad av regeringens Framtidskommission, varierade mellan att Reinfeldt kallades rakryggad sanningssägare och att han ansågs vara helt orealistisk eller rentav en hycklare. Det senare då riksdagspolitikerna gjort sig kända som unga ”pensionärer”. Ledamöter med 12 år i Riksdagen har i alla fall rätt att till en inkomstgaranti på 37 000 kronor i månaden från 50 års ålder.

Själv tänker jag en del på börsen. En annan sida av den demografiska trenden med allt större andel äldre i befolkningen är att den kan ha effekt för aktiemarknaden på sikt. Detta diskuteras flitigt i USA där deras ”baby-boomers” nu börjar gå i pension, alltså personer ur de stora årskullarna 1946-1959. Varför skulle det påverka marknaden?

Därför att människor genom livet går igenom olika faser som präglas av mer eller mindre konsumtion och omvänt av mindre eller mer sparande. Om många befinner sig i en konsumtionsfas så minskar efterfrågan på aktier och andra sparprodukter och folk tar pengarna ur sina fonder. Avsättningarna till pensionssystemen minskar och pensionsfonderna kan misstänkas vikta ned sin aktieandel. Allt är dåligt för aktiemarknaden.

Lite mer konkret anses en ökning inom ålderskategorin 65 plus vara dålig för aktiemarknaden i och med att en växande andel av befolkningen då går över från en sparfas till en konsumtionsfas. Mindre aktier och mer golfresor, skulle man kanske kunna säga (även om jag misstänker att Börsveckans aktieintresserade läsekrets här utgör undantag). Omvänt är en ökning i åldersgruppen 45-65 bra nyheter för sparmarknaderna eftersom dessa åldrar domineras av personer vars försörjningsansvar lättar vilket ger utrymme för mer sparande inför pensionen.

Nyligen snubblade jag över en artikel av några amerikanska forskare som studerat saken (#). De visar att aktieplaceringar gått som bäst när andelen 35-60 åringar varit hög i befolkningen samt när antalet människor i åldrarna 45-64 ökar snabbt. Tyvärr är det inte så demografin ser ut i västvärlden för närvarande. Vi går in i en period då alltfler blir 65+.

Det som är lite extra spännande med just denna artikel är att forskarna också beräknat framtida börsavkastning i olika länder baserat på befolkningsprognoser från FN. Jag kan inte gå i god för matematiken och förhoppningsvis är den fel. Resultaten är nämligen nedslående. De marknader som spås utvecklas sämst i världen under nästa 10 år är nämligen Japan, Finland och Sverige.

Detta beror på att vi i dessa länder har en enligt författarna ”farlig” kombination av låga födelsetal och en kraftigt ökande skara pensionärer. Det stämmer för övrigt väl med de beräkningar som SCB presenterade på Framtidskommissionens seminarium förra veckan. Den demografiska försörjningskvoten, personer i icke yrkesverksam ålder som andel av de yrkesverksamma, spås stiga från idag 70 till 90 procent till 2030. Inte undra på att Reinfeldt vill ha ökad pensionsålder!

Om Japan, Finland och Sverige är dåliga aktieländer var ska man då investera? Enligt demograferna är otippade länder som Spanien och Irland faktiskt inte så dumma. Framför allt talar befolkningsutvecklingen för BRIC-länderna. Den som ändå vill hålla sig till hemmaplan bör fokusera på stabila företag med god direktavkastning. Om aktiekursutvecklingen kan misstänkas bli klen så blir det desto viktigare att man får en bra utdelning för att totalavkastningen ska bli skaplig.

Själv tycker jag det finns flera uppenbara svagheter med hela resonemanget om demografi som en faktor för börsutveckling. En är ju att sparmarknaden blivit alltmer globaliserad. Vill inte svenska sparare ha svenska aktier – trots att de är billiga – så hittar de väl utländska köpare förr eller senare. En annan svaghet, som gäller mycket samhällsvetenskaplig forskning, är att människors agerande är föränderligt.

Reinfeldts utspel syftar förstås till att ändra attityder och förväntningar. Tillsammans med reformer, inom skatte- och arbetsmiljöområdet, kan det mycket väl faktiskt leda till att fler jobbar längre. Då faller lite av pensionärsargumentet mot börsen.

Därmed inte sagt att en sparstrategi som tar höjd för svag svensk börsutveckling är dålig. Att köpa högavkastare är nästan aldrig fel och BRIC-fonder kan mycket väl också fortsätta att vara bra placeringar. Men personligen tror jag i så fall det beror mer på andra faktorer än de demografiska.